O S M A F Frankenhaeuser

Ibland känns det som om alla fransmän var födda med en liten revolutionär inom sig. Som om den franska revolutionen aldrig har avslutats. Det är mycket lätt att under en aldrig så avslappnad diskussion vid ett middagsbord få en av deltagarna att brusa upp och utbrista ”Moi, je suis contre!”. Emot vad det nu råkar vara, men definitivt emot. Och sen utbryter en animerad diskussion, som ibland låter väldigt nära ett gräl. Alla deltar med stor entusiasm, alla talar i munnen på varandra, slutar äta och debatterar ända tills ämnet känns utttömt. Sen kan man återgå till maten och dryckerna i bästa sämja.

Att ställa upp på olika demonstrationer eller manifestationer är också populärt. Snart sagt alla upplever det som en självklarhet att demonstrera för eller emot nånting som upplevs som fel. På nationell nivå är det just nu vänstern som har drivit på demonstrationerna mot de stigande priserna, på bensin och på energi och på mat. Massvis med människor har dragit ut på gatorna, just sådär som fransmän är så bra på. Ändå är inflationen i Frankrike än så länge bara 6 %, lägre än i de flesta andra europeiska länder. Och de vänsterdominerade fackförbund som har startat strejkerna på oljeraffinaderierna verkar inte alls tänka på att deras aktioner för att, som de säger, få oljebolagen att dela med sig av sina vinster högst antagligt kommer att ha direkt motsatt effekt.

Här i lilla Ansouis har vi också demonstrerat. Senaste söndag drog c 200 Ansouisbor ut på gatan i byn för att demonstrera för att den gamla bro som skadades för litet mer än två år sedan äntligen skulle repareras ordentligt. Det blev en glad och positiv demonstration, mera som en folkfest!

Långdansen kring bron är komplicerad. Bron skadades ursprungligen i augusti 2020 av att en lastbil fastnade, några stenar ramlade ner och det uppdagades att konstruktionen löpte risk att vittra sönder yttergare. Bron är gammal, ett nationellt minnesmärke och den tillhör Chateau d’Ansouis. Under bron löper en väg som sammanbinder Sud-Luberon med närmaste större ort, Pertuis. Och den vägen är regional, dvs det är det större området, departementet som ansvarar för själva vägen. För att göra soppan ännu mustigare så är ju kommunen Ansouis givetvis också inblandad. Med borgmästaren i spetsen, som dessutom är slottets förra ägare. En extra krydda i soppan. De inblandade är alltså slottsägarna, kommunen och borgmästaren, departementet och regionen. Samt de myndigheter som ansvarar för byggnadsminnesmärken. Alla är i luven på alla, ingen vill ta ansvar för reparationen av bron, försäkringsbolagen grälar, jurister är inblandade och det enda som har hänt är att bron några månader efter att den gått sönder fick en tillfällig stödkonstruktion som tillåter personbilar att köra under den. Men när den tillfälliga konstruktionen skadades av en campingbil i augusti i år och bron stängdes på nytt fick kommuninvånarna slutgiltigt nog. Det blev namninsamlingar, artiklar i La Provence och till sist söndagens demonstration.

Nu är bron tillfälligt öppnad igen för personbilstrafik, men ingen vet när den skall bli ordentligt reparerad. Så länge den inte är det betyder det att inga traktorer kan köra igenom, inga utryckningsfordon, inga större transporter, inga bussar och därmed inga skoltransporter. Och inte heller får man gå eller cykla under bron, fast det förbudet bryter förstås alla emot. Allvarligast är det att utryckningsfordon, brandbilar och ambulanser inte kommer igenom, för omvägarna är långa och att köra igenom byn går inte på alla ställen gatorna är alldeles för smala och trånga. Hur det hela kommer att sluta är oklart. Eller när. Men, som en av våra vänner sa här nyligen, rimligtvis borde det vara en fråga om att sätta sig ner vid ett bord och diskutera, som civiliserade människor.

Allting är väldigt osäkert, och just därför känner jag mig lugn. Ungefär så säger Tooticki, och så har jag alltid tänkt. Ju blåsigare det blir runt omkring mig, desto lugnare blir jag. En nyttig egenskap i tider som dessa.

Funderingar på hur det blir sen sysselsätter ändå mig och många andra idag. Hur går det med ekonomin? Illa, säger IMF, det blir en långvarig depression. Hur går det för EU? Kommer nationalismen och populismen att ta ny fart? Finns det hopp för demokrati, för solidaritet, för medmänsklighet igen?

Ett sätt att tackla det hela är att föreställa sig hur det kan bli. Jag har alltid gillat att jobba med scenarier, för att det är ett så effektivt sätt att kollektivt styra utvecklingen. Om vi tillsammans, baserat på fakta och det vi vet idag, föreställer oss hur världen kan bli, om vi bygger upp både positiva och negativa samhällsbilder, och sedan väljer bland de scenarier vi vill ha, ja då är sannolikheten för att det positiva scenariet verkligen inträffar stort. Då har vi en gemensamt genomtänkt bild av hur det kan bli, eller egentligen av hur vi ville att det skulle bli. Då är det lättare att driva utvecklingen i den riktningen. För trots att det hela tiden inträffar oväntade saker (corona viruset var både en förutspådd och en oväntad händelse) så är åtminstone jag övertygad om att vi kan styra utvecklingen. Vi kunde t.ex. ha lyssnat uppmärksammare på alla de experter som förutspådde en ny pandemi. Des visste att den skulle komma. Inte när, inte exakt hur, men att den skulle komma, jovisst. Kanske skulle vi då ha varit bättre förberedda.

Och så är det ju vår. Naturen blir bara vackrare för varje dag som går. Äntligen kommer det också positiva nyheter. Inte här i Frankrike, annat än svaga tecken på att antalet smittade går ner eller åtminstione planar ut, men i andra europeiska länder. Österrike lättar på karantänsbestämmelserna efter påsk, Danmark öppnar skolor, och liknande signaler hörs från annat håll. Det känns lättare att andas.

Vår tredje karantänvecka i Luberon är till ända. Fortfarande är vårt departement, Vaucluse, inte särskilt illa drabbat, men nu lär det redan finnas fall av coronavirus i de närbelägna byarna. Inte allvarliga, men i alla fall.

Här går livet i alla fall sin gilla gång, och våren kommer med stormsteg, med eller utan corona. Fast väldigt overkligt känns det. Istället för det livliga sociala liv vi vanligtvis har träffar vi nu knappast någon. Annat än via sociala medier förstås. Den virtuella kontakten med barn och barnbarn är livligare än förr, detsamma gäller kontakten med vänner hemma i Finland, medan den direkta kontakten är totalt strypt. Lättare att hantera för oss finländare än för fransmän tror jag. Men vi åker ju till den lokala butiken, där man nästan alltid stöter på bekanta, till bageriet och vi går ut med hund. Så litet diskussioner – ute – har vi alla fall med folk. Vilket har lett till stående inbjudningar på apero hos alla grannar, ”så fort dethär är över”.

Vi har olika sätt att tackla krisen. Optimisterna, till vilka jag räknar mig själv, har lättare att hantera det hela än pessimisterna, för vilka det nu finns hur mycket som helst att oroa sig över. Och det är inte lätt att hitta det positiva i allt detta. För vem vet hur det går. Vem vet ens hur länge den akuta krisen varar? Själv tror jag på veckor (modell Wuhan) men det är svårt att tillbakavisa påståenden om månader. Det är också svårt att hitta rätt i djungeln av argument kring viruset. Hur smittsamt, hur länge lever det på olika ytor, varför blir en del sjuka och andra inte, hur olika kan symptomen vara, etc etc. Innan vi har rett upp det hela kommer det att ta månader. Och säkert mera än så, år, åtminstone innan den ekonomiska situationen ens på något sätt stabiliserat sig igen.

Den absolut intressantaste frågan är ju i alla fall, tycker jag, hur världen ser ut efteråt? Vinner högernationalismen, eller är det solidariteten som tar över? Just nu finns det prov på båda. Utvecklingen i Ungern är skrämmande, och det finns andra liknande exempel. Samtidigt svämmar nätet och pressen över av berättelser om hur människor ställer upp för varandra. Grannar som tidigare inte hälsat på varandra gör sitt bästa för att ställa upp och hjälpa varandra. Företag i klädbranschen sadlar om och börjar tillverka ansiktsmasker och skyddsutrustning istället. Italienarna (och spanjorerna och….) sjunger tillsammans på kvällarna. Solidariteten och uppskattningen för sjukvårdspersonalens arbete finns överallt. Det finns de facto hur många positiva och glädjande exempel som helst.

Men när vi väl går vidare, för det gör vi, också om ingen vet exakt när, hur gör vi då? Låter vi egoismen, främlingsfientligheten, avogheten och inskränktheten ta över, eller ser vi till att humanismen, solidariteten och medmänskligheten blir rådande igen? Det förefaller mig som om valet var vårt, mitt och ditt? Eller?