Ibland undrar jag om vi europeer riktigt tänker efter? Om vi inser vilket rikt kulturellt arv vi förvaltar, och om vi är medvetna om vilken betydelse det arvet har, nu och i framtiden. Begriper vi riktigt vad som kan hända om vi schabblar bort alltsammans?
Det finns mycket just nu som löper risken att förstöras.
Ett sådant arv är public service broadcasting, eller public service media, PSM, som vi numera säger. Det är en medieverksamhet som uppstod i Europa, utvecklades i Europa och som fortfarande lever och t.o.m. har hälsan i en del europeiska länder, men som är utsatt för hårt tryck snart sagt överallt. Public service ifrågasätts som begrepp, det anses för dyrt, placeras under statligt förmyndarskap, kringskärs, förminskas. Det är riskabelt, dumt och kortsynt. Istället borde vi värna om arvet och se till att public service lever, frodas och utvecklas. Och missförstå mig inte. Jag menar inte att verksamheten inte skall ifrågasättas och granskas, för det skall den. Men det skall ske på goda grunder, inte för att någon högt uppsatt politiker eller något parti upplever sig orättvist behandlade. Det hör till de grundläggande uppgifterna för public service att kritiskt granska allt och alla. Det är just därför verksamheten är så viktig.
Public service medierna har varit och är en väsentlig del av den demokratiska utvecklingen i Europa. Public service är ett av de bästa redskap som finns för att bygga upp och utveckla ett demokratiskt samhälle. Det kunde definieras som ett slags samhällsfördrag, en överenskommelse mellan dem som bedriver verksamheten och folket i det land där den bedrivs. Vi, folket, går med på att gemensamt betala för public service, mot att den, på våra vägnar, ser till att samhället granskas kritiskt, opartiskt och oberoende. Det gäller allt – politikerna, tjänstemännen, näringslivet, oss själva. Public service medierna erbjuder information, utbildning och underhållning åt alla. Minoriteter sköts om, ingen lämnas utanför, verksamheten är geografiskt heltäckande, den nationella identiteten stöds, inga särintressen stöds på bekostnad av andra och kvaliteten upprätthålls.
Låter dethär som en utopi? Möjligen, ändå vill jag hävda att de bästa public service bolagen i Europa lever upp till kriterierna. Det gäller t.ex. i Norden och i Storbritannien, men också i andra delar av Europa. Vi har exporterat public service också till andra delar av världen, t.ex. till alla de länder som hörde till det brittiska imperiet, Australien, Nya Zeeland, Hong Kong etc. Public service finns också i varianten statlig TV och radio i många länder, i Nordafrika, i många tidigare Sovjetrepubliker, i delar av Östeuropa. Men riktigt väl fungerande public service finns bara i Europa.
För att det skall fungera är oberoendet helt avgörande. PSM måste vara både ekonomiskt och politiskt oberoende. Det måste finnas en fungerande finansiering och ett bra övervakningssystem. Det vi har skapat i Finland hör faktiskt till ett av de bästa. Yle har en styrelse, som rapporterar till förvaltningsrådet, som i sin tur rapporterar till riksdagen. Som representerar folket. Så skall det vara, och den sittande regeringen skall egentligen inte alls ha med saken att skaffa.
Jag har ofta fått frågan om vad som skulle hända om vi inte hade public service medier. Varför skulle det vara så förfärligt? Och hur skulle det se ut? Utan public service sätter vi kvaliteten på spel, hävdar jag. I undersökningar som har gjorts har det visat sig att kvaliteten på informationsförmedlingen och journalistiken är högre i länder med välfungerande public service än i länder där public service inte finns eller inte fungerar väl. Public service medier är en garanti för att kvalitetsnivån hålls hög. Givetvis inte den enda, men en väsentlig sådan. Och för den som vill uppleva hur det är att bo i ett land där det inte är public service som sätter agendan brukar jag rekommendera ett minst två-tre veckor långt besök i Australien. Där är det Rupert Murdoch ägda medier som styr. Det finns public service, två alldeles bra bolag t.o.m., SBS och ABC. Men ingenderas marknadsandel är så stor att det skulle ha någon betydelse. Så det är Murdoch, och möjligheten att tjäna så mycket pengar som möjligt som sätter agendan för medierna, inte public service. Vilket i praktiken har lett till att den seriösa, analytiska nyhetsförmedlingen får vika för det sensationsdrivna och personfixerade. Hur man vinklar en nyhet påverkas, likaså ämnesvalet, och i sista hand påverkas också kvaliteten negativt.
Public service medierna idag är långt mera än mediebolag. De verkar via medierna, men den roll de spelar, det ansvar och den betydelse de har i samhället går långt utöver den som t.ex. ett kommersiellt mediebolag har. Väl fungerande public service medier axlar sitt ansvar när det behövs. När en katastrof inträffar kör sändningarna igång omedelbart, på webben, i TV och på radio. Så skedde i samband med terrordåden i Bryssel och i Paris nyligen, och också i samband med t.ex. tsunamin i Thailand och dödsskjutningarna på Utöya. I det sistnämnda fallet blev NRK inte bara en informationskanal, utan bolaget lyckades också på ett unikt sätt handskas med den kollektiva sorgen och tolka det norska folkets känslor. Ett annat bra exempel är ORF, det österrikiska public service bolaget, som när det var svåra översvämningar i landet snabbt förvandlade sina regionala stationer till informations- och kontaktcentraler som blev livlinor för befolkningen. Allt under sloganen “Wie Wir”. Det finns ett förtroende för public service som gör att folk söker sig dit när nånting händer, ett förtroende för att informationen är trovärdig och opartisk.
Så låt oss ta väl hand det gemensamma kulturella arv och kollektiva minne som våra public service mediebolag representerar, låt oss se till att verksamheten inte kortsynt förminskas,kringskärs och eller monteras ner utan att den utvecklas och frodas. Det gagnar oss alla.