O S M A F Frankenhaeuser

After the strangest winter ever in Finland (no snow in the south! Never experienced that before) we are back in Ansouis. And what a welcome. The first two days temperatures rose to over 20 degrees in the afternoons, the sun was shining from the kind of clear blue skies one only gets in Provence, and we could have lunch with friends outside. Bliss!

Now the weather is changing to more ”normal” for this time of the year. There is mistral on its way, but that´s OK. We are well protected.

The almonds are already in full bloom, there are small violets in the grass and the birds are singing everywhere. Yesterday we saw the first geese on their way north – very early.

We´ve done something everyone has adviced against. We´ve started work on two new bathrooms for the house without being here ourselves. We were adviced not to buy a house, and we have always been adviced never to employ anyone in France to renovate anything in the house without being present yourself. Seems we like breaking the rules. Anyway, the bathrooms are not quite finished yet, but so far everything has gone according to plan. Except that everything will be a bit more expensive than planned, because this and that has been forgotten, etc. But even that is according to plan, and has nothing to do with us being here or in Finland. I´m hopeful….

After many years of renting houses around Sud-Luberon we finally took the decision to buy. Against all good advice from friends both here and in Finland. Since three weeks we are the proud owners of Mas des Fortunes, an old farmhouse from the late 18th century. Built of dry stone in very traditional Provencal style, with thick walls and rather small windows, it is also inside very well preserved. Not overrenovated, like many houses around, it has the all the charm and ambiance one can ask for.

Surrounded by wine, with a 360 view towards the Luberon – in the background in the picture above – and the surrounding little hills and slopes, the house is all but hidden. Two neighbours, both French and living here year round, close enough for comfort, but not seen from the house. And with excellent shelter from the mistral.

It feels good. This part of the world is still a bit like an escape. If one wants to, it is totally possible to completely ignore what is going on in the world. Life goes on almost as it always has, changes come slowly and the pace is wonderfully slow and relaxed. Too relaxed sometimes, but there you are. This is Provence.

Det blommar längs vägkanterna och gräset har vuxit sig högt. I dalen längs en av de små bäckarna som rinner ner från Luberon känns det redan nästan som sommar. Insekterna surrar och fåglarna kvittrar. I en inhägnad betar tre bruna kor och två hästar. De verkar samsas väl.

Här lever vi ett stilla och skyddat liv, och som jag konstaterat många gånger känns det ofta som om världens brus bara skulle bli till en lätt fläkt innan det bår oss. Vi noterar, men berörs inte. Oftast inte, i alla fall. Men branden i Notre Dame verkar beröra snart sagt alla fransmän. Macron har rätt när han säger att det är en nationell tragedi, och att hela Frankrike är drabbat.

6 veckor har gått snabbt, och nu är det alldeles just dags att åka norrut igen. Till följande vår. Det är inte dumt att få två efter varandra.

Här är allt just nu som bäst. Visserligen är nätterna fortfarande kalla, men under soliga dagar blir det varmt och skönt på eftermiddagarna. Så varmt att folk börjar gå i shorts i byn, i synnerhet turisterna. Vi har kommit på oss själva med att sitta på Gabys och kommentera fenomenet turister. Tala om att sätta näsan i vädret, vad månne vi själva är? Men miljön påverkar, så än så länge är det jeans som gäller.

Det står rök överallt, för här bränner man sitt trädgårdsavfall. Oliverna har klippts, och det blir mycket kruttorra grenar över. Och vinrankor, grenar, alltsammans åker i samma hög. Och så eld på bara, också om risken för skogsbrand alltid är enormt hög här, oberoende av om det just har regnat. Provence är soligt och vackert, men bristen på vatten är ett ständigt och ökande problem. Fast här har naturen vant sig. Man kan växa och klara sig varsomhelst tycks växterna säga, bara man är tillräckligt envis.