Allting är väldigt osäkert, och just därför känner jag mig lugn. Ungefär så säger Tooticki, och så har jag alltid tänkt. Ju blåsigare det blir runt omkring mig, desto lugnare blir jag. En nyttig egenskap i tider som dessa.
Funderingar på hur det blir sen sysselsätter ändå mig och många andra idag. Hur går det med ekonomin? Illa, säger IMF, det blir en långvarig depression. Hur går det för EU? Kommer nationalismen och populismen att ta ny fart? Finns det hopp för demokrati, för solidaritet, för medmänsklighet igen?
Ett sätt att tackla det hela är att föreställa sig hur det kan bli. Jag har alltid gillat att jobba med scenarier, för att det är ett så effektivt sätt att kollektivt styra utvecklingen. Om vi tillsammans, baserat på fakta och det vi vet idag, föreställer oss hur världen kan bli, om vi bygger upp både positiva och negativa samhällsbilder, och sedan väljer bland de scenarier vi vill ha, ja då är sannolikheten för att det positiva scenariet verkligen inträffar stort. Då har vi en gemensamt genomtänkt bild av hur det kan bli, eller egentligen av hur vi ville att det skulle bli. Då är det lättare att driva utvecklingen i den riktningen. För trots att det hela tiden inträffar oväntade saker (corona viruset var både en förutspådd och en oväntad händelse) så är åtminstone jag övertygad om att vi kan styra utvecklingen. Vi kunde t.ex. ha lyssnat uppmärksammare på alla de experter som förutspådde en ny pandemi. Des visste att den skulle komma. Inte när, inte exakt hur, men att den skulle komma, jovisst. Kanske skulle vi då ha varit bättre förberedda.
Och så är det ju vår. Naturen blir bara vackrare för varje dag som går. Äntligen kommer det också positiva nyheter. Inte här i Frankrike, annat än svaga tecken på att antalet smittade går ner eller åtminstione planar ut, men i andra europeiska länder. Österrike lättar på karantänsbestämmelserna efter påsk, Danmark öppnar skolor, och liknande signaler hörs från annat håll. Det känns lättare att andas.
O S M A F Frankenhaeuser 