Je suis contre!

Ibland känns det som om alla fransmän var födda med en liten revolutionär inom sig. Som om den franska revolutionen aldrig har avslutats. Det är mycket lätt att under en aldrig så avslappnad diskussion vid ett middagsbord få en av deltagarna att brusa upp och utbrista ”Moi, je suis contre!”. Emot vad det nu råkar vara, men definitivt emot. Och sen utbryter en animerad diskussion, som ibland låter väldigt nära ett gräl. Alla deltar med stor entusiasm, alla talar i munnen på varandra, slutar äta och debatterar ända tills ämnet känns utttömt. Sen kan man återgå till maten och dryckerna i bästa sämja.

Att ställa upp på olika demonstrationer eller manifestationer är också populärt. Snart sagt alla upplever det som en självklarhet att demonstrera för eller emot nånting som upplevs som fel. På nationell nivå är det just nu vänstern som har drivit på demonstrationerna mot de stigande priserna, på bensin och på energi och på mat. Massvis med människor har dragit ut på gatorna, just sådär som fransmän är så bra på. Ändå är inflationen i Frankrike än så länge bara 6 %, lägre än i de flesta andra europeiska länder. Och de vänsterdominerade fackförbund som har startat strejkerna på oljeraffinaderierna verkar inte alls tänka på att deras aktioner för att, som de säger, få oljebolagen att dela med sig av sina vinster högst antagligt kommer att ha direkt motsatt effekt.

Här i lilla Ansouis har vi också demonstrerat. Senaste söndag drog c 200 Ansouisbor ut på gatan i byn för att demonstrera för att den gamla bro som skadades för litet mer än två år sedan äntligen skulle repareras ordentligt. Det blev en glad och positiv demonstration, mera som en folkfest!

Långdansen kring bron är komplicerad. Bron skadades ursprungligen i augusti 2020 av att en lastbil fastnade, några stenar ramlade ner och det uppdagades att konstruktionen löpte risk att vittra sönder yttergare. Bron är gammal, ett nationellt minnesmärke och den tillhör Chateau d’Ansouis. Under bron löper en väg som sammanbinder Sud-Luberon med närmaste större ort, Pertuis. Och den vägen är regional, dvs det är det större området, departementet som ansvarar för själva vägen. För att göra soppan ännu mustigare så är ju kommunen Ansouis givetvis också inblandad. Med borgmästaren i spetsen, som dessutom är slottets förra ägare. En extra krydda i soppan. De inblandade är alltså slottsägarna, kommunen och borgmästaren, departementet och regionen. Samt de myndigheter som ansvarar för byggnadsminnesmärken. Alla är i luven på alla, ingen vill ta ansvar för reparationen av bron, försäkringsbolagen grälar, jurister är inblandade och det enda som har hänt är att bron några månader efter att den gått sönder fick en tillfällig stödkonstruktion som tillåter personbilar att köra under den. Men när den tillfälliga konstruktionen skadades av en campingbil i augusti i år och bron stängdes på nytt fick kommuninvånarna slutgiltigt nog. Det blev namninsamlingar, artiklar i La Provence och till sist söndagens demonstration.

Nu är bron tillfälligt öppnad igen för personbilstrafik, men ingen vet när den skall bli ordentligt reparerad. Så länge den inte är det betyder det att inga traktorer kan köra igenom, inga utryckningsfordon, inga större transporter, inga bussar och därmed inga skoltransporter. Och inte heller får man gå eller cykla under bron, fast det förbudet bryter förstås alla emot. Allvarligast är det att utryckningsfordon, brandbilar och ambulanser inte kommer igenom, för omvägarna är långa och att köra igenom byn går inte på alla ställen gatorna är alldeles för smala och trånga. Hur det hela kommer att sluta är oklart. Eller när. Men, som en av våra vänner sa här nyligen, rimligtvis borde det vara en fråga om att sätta sig ner vid ett bord och diskutera, som civiliserade människor.