Det är märkligt hur stereotypier och fördomar om olika kulturer tenderar att förstärkas ju mera man lär sig. Paradoxalt nog leder ökad förståelse också till ökad tolerans. Nå just så, c’est La France! säger vi numera ofta. Fast vi aktar oss för att säga det i närvaro av fransmän. Och trots att vi säger det så är vi ganska förtjusta i att bo i Frankrike.
Men nu till en del av fördomarna.
Ju längre söderut i Europa man kommer desto viktigare blir hierarkierna. En fransk chef, i synnerhet om han eller hon har titeln direktör är närmast att förlikna med Gud. Allvetande, har alltid rätt, dikterar och bestämmer. Oberoende av om det är rätt eller fel gör underlydande som chefen säger. Vilket givetvis ibland leder till att saker och ting går åt skogen. Och ur chefens synvinkel är nackdelen – och utmaningen – att det är otroligt svårt att få råd av de underlydande. Det går absolut inte att bara fråga, sådär som man kan göra i de nordiska länderna. Eller i Storbrittannien. Utan det gäller att använda sig av hel del list och mycket tålamod. Då kan det gå att komma ganska nära vad en underlydande expert egentligen tänker om saken, och därmed kan man försöka lista ut vad som borde göras.
Fransmän är också noga med formaliteter, och ett gott förslag som alla ställer sig bakom innehållsmässigt kan falla platt till marken pga ett formfel. Där får fransmännen ofta medhåll av t.ex sina italienska systrar och bröder.
Form är också viktigt när det gäller hur seminarier, möten och konferenser ordnas. Inledningar och tal följer noga föreskrivna regler, och talare måste följa en rangordning. Artighet är ett måste, och det går bra att breda på ganska ordentligt med smicker. Också om alla vet att det man säger inte är helt sant är det den goda avsikten som räknas.
Men annars är italienare och spanjorer nödvändigtvis inte alls likadana som fransmännen, trots det gemensamma latinska påbrået. Måna om sin värdighet är de alla, och chefer från alla dehär länderna har alla samma tendens att totalt ignorera dem som inte är på samma nivå som de. I synnerhet gäller detta kvinnor. Det är en nyttig läxa att råka ut för sådant beteende själv. Då lär man sig åtminstone hur man abslolut INTE skall göra.
Och andra länder då?
Tyskar har en tendens att vara väldigt, ja, tyska. Hur det nu kan komma sig? Petiga med detaljer, noga med att saker skall vara på ett visst, gärna tyskt sätt, väldigt om sig och kring sig. Men visst, det finns ju tyskar och tyskar. Bayrare har mycket mindre gemensamt med nordtyskar än vad de har med andra folk i deras närhet. Det svårt att komma ifrån den gamla regeln om att livet är lättsammare ju längre söderut i Europa man kommer.
Hursomhelst, livet i Centraleuropa är väldigt lärorikt på många olika sätt, och en sak är säker – uppskattningen för Norden och Finland ökar!
Category: Switzerland
Sightseeing
Sometimes some sightseeing is needed. Or exploring – that somehow sounds nicer, doesn’t it?
Since we came back from Finland we have done some exploring.
Gruyeres, for example.
Medieval, pretty, neat, and absolutely full of tourists. And cheese of course.
But it didn’t really matter, it was nice to see anyway. We arrived at lunchtime, got a table immediately and had a very nice although too big (!!) meal. Then we looked at the town and the castle and drove home via Aigle. Going over the mountains we ran into this moped competition: http://www.redbullalpenbrevet.ch/. Fortunately they were circling towards us, so we could just enjoy and laugh at all the crazy styles. Around 900 participants, going from Gstaad to Gstaad.
We have also explored Lac Leman. On a steam boat.
A most pleasant tour with a huge amount of possible variations. Start from Geneva and go all the way to the other end of the lake is a whole day adventure, but there are shorter stretches. And evening cruises, and gournet cruises, and what have you cruises. It was a hot day when we went, so there was some competition about reserving deck chairs, but inside there was plenty of room. And the lunch was good and the breeze just perfect. We recommend!
Att skida är nödvändigt
Vilken tur att vi gillar att skida!
För denhär vintern har det faktiskt varit – vinter. Och vi har utnyttjat det fina snöläget så gott det går för olika former av skidande under februari – mars.
Efter rätt många flataskidningsturer upp till La Vattay bestämde vi oss för att kolla hotelläget i La Clusaz för ett slalomveckoslut. Och det lyckades. Vi hittade ett litet tvåstjärnigt hotell mitt i byn, som dessutom också gärna tog emot Afrika. Så dit åkte vi med hund och allt i mitten av februari.
La Clusaz visade sig vara ett på alla sätt trevligt ställe. En livlig, litet råddig by, med massor av restauranger och ett så enormt stort antal sport shops så vi undrade hur de alla klarar sig. Enligt uppgift är byn Frankrikes äldsta skidort. Skidområdet nås direkt från byn – ett klart plus, för det betyder att man kan komma ner under lunchen för att t.ex. gå ut med hunden. Det finns också många olika sorters skidområden. Höga branta berg med stora opreparerade områden för Filip och mig, men också snälla alper med mycket sol och flacka backar för annan sorts skidande. Och, som sagt, massor med restauranger. Goda sådana. Som man visserligen måste lära sig och boka på förhand, för annars blir det inget bord, men det är en fråga om planering.
La Clusaz bjuder också på Mont Blanc vy i ny vinkel, så berget ser annorlunda ut. Och det lär finnas bra guider för mera krävande skidande, men det fick bli till nästa gång. Denhär gången koncentrerade vi oss på att lära känna stället.
Följande veckoslut blev det Champery. En av mina arbetskamrater hyr en del av ett chalet där. Det är ett mycket charmigt litet hus alldeles i centrum av byn. Vädret var olyckligtvis inte det bästa, så det blev inte så mycket skidande, och inga bilder. Men vi träffade en av mina tidigare arbetskamrater från World DAB tiden, Julie Ackerman, som har haft ett hus i Champery redan i många år. Och så hann vi med att bese ett av traktens varma bad. Champery ligger i utkanten av Portes du Soleil, ett enormt skidområde med 195 liftar som sträcker sig över både Schweiz och Frankrike.
Den traditionella skidveckan har vi tillbringat i Zermatt tillsammans med Henrik och Carola.
Strålande sol i tre dagar, litet sämre väder i tre dagar. Massor med god mat och ett trevligt nyrenoverat hotell med Spa och simbassäng och bastu. Alldeles som det skall vara. Den enda besvikelsen var att Rote Nase inte mera existerar, dvs plåtskjulet som fungerade som cafe. Bara själva plattformen finns kvar.
Och så finns det ju andra vattenhål.
O S M A F Frankenhaeuser 