Coronafunderingar

Vår tredje karantänvecka i Luberon är till ända. Fortfarande är vårt departement, Vaucluse, inte särskilt illa drabbat, men nu lär det redan finnas fall av coronavirus i de närbelägna byarna. Inte allvarliga, men i alla fall.

Här går livet i alla fall sin gilla gång, och våren kommer med stormsteg, med eller utan corona. Fast väldigt overkligt känns det. Istället för det livliga sociala liv vi vanligtvis har träffar vi nu knappast någon. Annat än via sociala medier förstås. Den virtuella kontakten med barn och barnbarn är livligare än förr, detsamma gäller kontakten med vänner hemma i Finland, medan den direkta kontakten är totalt strypt. Lättare att hantera för oss finländare än för fransmän tror jag. Men vi åker ju till den lokala butiken, där man nästan alltid stöter på bekanta, till bageriet och vi går ut med hund. Så litet diskussioner – ute – har vi alla fall med folk. Vilket har lett till stående inbjudningar på apero hos alla grannar, ”så fort dethär är över”.

Vi har olika sätt att tackla krisen. Optimisterna, till vilka jag räknar mig själv, har lättare att hantera det hela än pessimisterna, för vilka det nu finns hur mycket som helst att oroa sig över. Och det är inte lätt att hitta det positiva i allt detta. För vem vet hur det går. Vem vet ens hur länge den akuta krisen varar? Själv tror jag på veckor (modell Wuhan) men det är svårt att tillbakavisa påståenden om månader. Det är också svårt att hitta rätt i djungeln av argument kring viruset. Hur smittsamt, hur länge lever det på olika ytor, varför blir en del sjuka och andra inte, hur olika kan symptomen vara, etc etc. Innan vi har rett upp det hela kommer det att ta månader. Och säkert mera än så, år, åtminstone innan den ekonomiska situationen ens på något sätt stabiliserat sig igen.

Den absolut intressantaste frågan är ju i alla fall, tycker jag, hur världen ser ut efteråt? Vinner högernationalismen, eller är det solidariteten som tar över? Just nu finns det prov på båda. Utvecklingen i Ungern är skrämmande, och det finns andra liknande exempel. Samtidigt svämmar nätet och pressen över av berättelser om hur människor ställer upp för varandra. Grannar som tidigare inte hälsat på varandra gör sitt bästa för att ställa upp och hjälpa varandra. Företag i klädbranschen sadlar om och börjar tillverka ansiktsmasker och skyddsutrustning istället. Italienarna (och spanjorerna och….) sjunger tillsammans på kvällarna. Solidariteten och uppskattningen för sjukvårdspersonalens arbete finns överallt. Det finns de facto hur många positiva och glädjande exempel som helst.

Men när vi väl går vidare, för det gör vi, också om ingen vet exakt när, hur gör vi då? Låter vi egoismen, främlingsfientligheten, avogheten och inskränktheten ta över, eller ser vi till att humanismen, solidariteten och medmänskligheten blir rådande igen? Det förefaller mig som om valet var vårt, mitt och ditt? Eller?