Det är märkligt hur stereotypier och fördomar om olika kulturer tenderar att förstärkas ju mera man lär sig. Paradoxalt nog leder ökad förståelse också till ökad tolerans. Nå just så, c’est La France! säger vi numera ofta. Fast vi aktar oss för att säga det i närvaro av fransmän. Och trots att vi säger det så är vi ganska förtjusta i att bo i Frankrike.
Men nu till en del av fördomarna.
Ju längre söderut i Europa man kommer desto viktigare blir hierarkierna. En fransk chef, i synnerhet om han eller hon har titeln direktör är närmast att förlikna med Gud. Allvetande, har alltid rätt, dikterar och bestämmer. Oberoende av om det är rätt eller fel gör underlydande som chefen säger. Vilket givetvis ibland leder till att saker och ting går åt skogen. Och ur chefens synvinkel är nackdelen – och utmaningen – att det är otroligt svårt att få råd av de underlydande. Det går absolut inte att bara fråga, sådär som man kan göra i de nordiska länderna. Eller i Storbrittannien. Utan det gäller att använda sig av hel del list och mycket tålamod. Då kan det gå att komma ganska nära vad en underlydande expert egentligen tänker om saken, och därmed kan man försöka lista ut vad som borde göras.
Fransmän är också noga med formaliteter, och ett gott förslag som alla ställer sig bakom innehållsmässigt kan falla platt till marken pga ett formfel. Där får fransmännen ofta medhåll av t.ex sina italienska systrar och bröder.
Form är också viktigt när det gäller hur seminarier, möten och konferenser ordnas. Inledningar och tal följer noga föreskrivna regler, och talare måste följa en rangordning. Artighet är ett måste, och det går bra att breda på ganska ordentligt med smicker. Också om alla vet att det man säger inte är helt sant är det den goda avsikten som räknas.
Men annars är italienare och spanjorer nödvändigtvis inte alls likadana som fransmännen, trots det gemensamma latinska påbrået. Måna om sin värdighet är de alla, och chefer från alla dehär länderna har alla samma tendens att totalt ignorera dem som inte är på samma nivå som de. I synnerhet gäller detta kvinnor. Det är en nyttig läxa att råka ut för sådant beteende själv. Då lär man sig åtminstone hur man abslolut INTE skall göra.
Och andra länder då?
Tyskar har en tendens att vara väldigt, ja, tyska. Hur det nu kan komma sig? Petiga med detaljer, noga med att saker skall vara på ett visst, gärna tyskt sätt, väldigt om sig och kring sig. Men visst, det finns ju tyskar och tyskar. Bayrare har mycket mindre gemensamt med nordtyskar än vad de har med andra folk i deras närhet. Det svårt att komma ifrån den gamla regeln om att livet är lättsammare ju längre söderut i Europa man kommer.
Hursomhelst, livet i Centraleuropa är väldigt lärorikt på många olika sätt, och en sak är säker – uppskattningen för Norden och Finland ökar!
Category: världen
Vad är vi oroliga för?
Häromdagen började vi diskutera vad vi oroar oss för på jobbet. Det visade sig att vi hade väldigt olika orosmoment.
Jag sa att jag är orolig för hur det skall gå för Europa, inte så mycket pga de ekonomiska krisen, utan pga vad som eventuellt kan bli konsekvenserna av den. Politisk oro, alltför mycket högerpopulism, gränser som stängs, intolerans som ökar och rasism som sticker upp huvudet igne både här och där. Det känns obehagligt likadant som det måste ha varit på 30-talet tycker jag. Titta bara på Ungern!
Äsch, sa en arbetskamrat som jobbar med nyheter, detdär är jag inte det minsta orolig för. Men däremot är Irans påstådda kapacitet och vilja att börja bygga atomvapen definitivt jätteskrämmande. DET är jag orolig för, sa han. Och skulle vi föra denhär diskussionen idag skulle han eventuellt lägga till Nordkorea.
Nyligen har de finländska tidningarna skrivit om hur unga ser på klimatförändrngen, och hur skrämmande många av dem finner den utvecklingen. De ungdomarna delar sitt orosmoment nummer ett med Sidney G. Winter, som talade på en Cern/IMD organiserad konferens som jag just deltog i. Sidney G. Winter är en amerikansk ekonom som sysslat mycket med ledarskapsfrågor under sin karriär, och som är mycket engagerad i klimatfrågor.
Han ställde konferensdeltagarna en fråga: “Can a dominant species manage the whole planet to promote its own survival?” Han svarade inte direkt på frågan, utan lämnade den hängande i luften, men hans avsikt var givetvis att provocera oss all att tänka på hur själviskt vi handlar, trots attvi kan se konsekvenserna. Och så ägnade han sin föreläsning åt att fundera över hur tekniskt avancerade vi är, och hur svårt det är för oss att applicera den kunskapen och de insikterna i praktiken. Oftast för att kortsiktiga intressen och politisk hänsyn kommer in i bilden.
Min reflektion handlade inte bara om VAD vi oroar oss för, utan också om hur påverkade vi är av vår omgivning när det gäller vad som finns i fokus. Jag är säker på att min egen dubbla identitetsbakgrund påverkar min syn, min kollega är halvamerikan och jobbar med nyheter alla dagar. Fokus för honom blir ganska självklart påverkat av det. Och Sidney G. Winter har engagerat sig starkt i frågor relaterade till global uppvärmning och ekologi. Därför ligger fokus för honom just nu där.
Men det finns en gemensam nämnare.
Vi ser alla oroande utveckling runt omkring oss, utveckling som vi skulle vilja stoppa eller utveckling där vi tycker att kursen borde ändras. Trots det är det ofta inte mycket vi gör. Eller anser att vi kan göra. Om vi kunde ändra på det, då skulle det sannolikt börja hända saker. Men att skapa sådana förutsättningar verkar vara svårast av allt. Är det här det vi borde sätta i fokus?
O S M A F Frankenhaeuser 