O S M A F Frankenhaeuser

Why is it that the people who come to do work in your house absolutely have to live up to their reputation? The story of how our stay turned out this time is worthy of anything Peter Mayle has ever written. And everyone has behaved exactly like in one of his books.

It all started with a power failure the first night we were here. We had just unpacked and fallen into bed both os us, quite exhausted. The house had not yet warmed up properly, and it was freezing outside. And then everything went black. Neither one of us was prepared to even start doing something about it just then. So we just went to bed and hoped that it was a larger problem that would be taken care of without our doing anything about it.

Not so.

In the morning it was +14 in the house. It turned out that all the neighbours had electricity, it was just us. Ça arrive, said our lovely French neighbour, took his cane and started walking over to our house. The main by the gate needed turning on again. So far so good, but we had to run over to the gate all the time, because the electricity kept popping off. We called the caretaker who promised to come by. After some discussion it turned out that this was a question for the EDF, the electricity company. Not enough power coming into the house. Three weeks later they have indeed been here and fixed the problem, after a lot of communication between us and our caretaker, and undoubtedly also between him and EDF. But before that we had power cuts at least fifteen times. Most annoying when it happens during the night and the heating is on direct electricity.

Then we noticed that the oven wasn´t working. OK. Call caretaker. We lived for at least a week without the oven until we realised that it was a simple problem. The clock has to be reset eafter each electricity failure, otherwise the oven will not work. Great. Problem solved. Applause.

Then we realised the sink in the upstairs bathroom is leaking. So caretaker contact again, who promised to call the plummer. Who did come, opened up some holes in the wall and left again. After another three weeks and several days of waiting for the plummer he has finally been here this morning. 1 1/2 hours late, smiling broadly he fixed the broken pipes swiftly, and we wondered why we all had to go through all this hassle for something so quick and easy? But then, we are in Provence, and it is very hard to be cross with anyone with a broad provençal smile. All is well again and the sun is shining and life is good. And spring is in the air and the cherry trees are blooming….

Until the next disaster.

I´ll come back to the story of the Internet connection some other time.

Rubriken ”Att resa är att leva” är ett citat av H C Andersen. Det finns tusentals och åter tusentals citat om resande, och utökar man sökandet med substantiv – i synnerhet om man gör det på engelska – blir listan ännu längre.

Så varför reser vi? Jo för att det är detsamma som att leva, om vi får tro Hans Christian Andersen. Eller kanske för att vi skall lära oss nya saker? För att vi är nyfikna? För att vi har insett att resandet också hjälper oss att lära känna oss själva? Eller helt enkelt för att det är förfärligt roligt? Tycker en del, medan andra aldrig rör på sig.

Världen är en bok, och den som inte reser läser bara en enda sida enligt Augustinus. Augustinus levde på 300-talet AD, och då fanns det inte så många andra sätt att lära sig mera om världen än att resa själv. Idag kan vi resa hemma i våra vardagsrum, via böcker, TV, Internet. Vi måste inte flytta oss fysiskt till nya platser för att lära oss saker.

Fast det är kanske inte riktigt sant. Det finns så mycket det inte går att lära sig på något annat sätt än genom att flytta på sig. Men då gäller det att resa i meningen :lära sig nytt, annars händer ingenting. Och den sortens resande är inte alltid lätt, och inte alla gånger trevligt. Men det är intressant hur de lärdomar som kommer av att verkligen utsätta sig för en annan kultur och ett annat språk berikar. Och hur upplevelserna förändras och fördjupas.

När vi först kom till Luberon var allt nytt. Detta trots att vi redan hade bott några år i Frankrike, talade en rudimentär franska, klarade av att orientera oss i affärer och visste sådär på ett allmänt plan hur samhället fungerade. Men det fanns ju sådana mängder av nya saker att upptäcka och uppleva i Provence, nya människor att träffa och nya platser att se. Så de första gångerna här kändes det faktiskt mest som en enda upptäcktsresa. Vi var nog mera turister än resenärer då. Om skillnaden mellan turister och resenärer finns det också citat: Turister vet inte var de har varit, resenärer vet inte vart de är på väg. För det har ändå ingen betydelse, det är vägen, färden, resan som är det viktiga, inte målet. Varianter på den synpunkten finns det hur många som helst av.

Känslan av att vara på upptäcktsresa mattas av med tiden. Nu handlar det mera om att vi återvänder vi till en del av världen som vi börjar känna ganska bra. Franskan är bättre, vännerna fler och kontakten med dem annorlunda. Agnarna har börjat sållas från vetet. Det är lättare att avgöra vem vi verkligen gärna vill lära känna bättre och gärna vill umgårs med, och vem som kan får förbli bekant, men inte mera än det. Språkförbistringen och folks generellt sett öppna och positiva attityd till nykomlingar döljer en del i början. Så när upplevelsen fördjupas är följderna både positiva och negativa. Och man kan fråga sig om vi egentligen alls är på en resa mera? Egentligen inte, skulle jag säga. Vi bara förflyttar vårt liv från en del av Europa till en annan. Vilket gör att jag ofta har svårt att förklara vad vi gör här nere. Och inte riktigt vet vad jag skall svara när folk önskar mig ”bonne vacanc ser e”. Ibland ler jag bara och säger tack, ibland säger jag att vi strängt taget inte är på ledighet eftersom vi är pensionärer och lediga hela tiden. Och ibland försöker jag förklara hur jag egentligen ser på saken.

Samtidigt som allt är välbekant och hemtamt finns upptäckandet av det okända kvar, för man blir säkert aldrig riktigt fullärd när man bekantar sig med en ny kultur som vuxen. Längtan efter det okända är trots allt en av resandets många dimensioner. Och i nya kulturer finns det alltid små, subtila nyanser i den lokala koden som går en förbi. Jag pratade med en fransyska som har bott och arbetat i London i många år, i internationella organisationer och företag. Hon sa att hon aldrig lärde känna engelsmännen under sin tid i London, aldrig lärde sig att förstå koderna. För hon kom aldrig riktigt i kontakt med dem. Hon behövde inte dem för att hennes liv skulle fungera. Eller så försökte hon aldrig på riktigt.

En del av resandet handlar om att komma hem igen. Den som aldrig reser får aldrig upplevelsen av att återvända till det välkända, känslan av att kunna koderna, att inte ständigt behöva anstränga sig. Det är en lättnad, och en del av charmen med resandet. Och så dendär insikten att vi är så olika, och ändå så lika.

At times my longing for Italy gets the better of me, and I have to get at least a small dose of the country. I mean France is lovely, but it is not Italy.

So we embarked on a very short trip to Piemonte and Liguria. It was also a trip to see friends in Tourtour, a lovely little village in Var, high up on a hillside above Salernes and Draguignan. The view from up there is truly spectacular, but it is far away and feels a bit isolated. And it seems to be one of those villages that go into sleep mode in winter and then turn into full tourist mode once the season starts again. Which it will quite soon.

The weather in Piemonte was just like here, erratic. A little sun, some drizzle and maximum temperatures around +15. But ah, how beutiful.

Rolling hills, lots of wine, the occasional spot of trees here and there but no forests, some parts with olives a little higher up. And lovely small villages. As everywhere the differences in wealth are easy to see. Villages like Barolo and Barbaresco are spotless, well maintained and very cute. Probably absolutely packed with tourists in summer. Easy to understand that the villages look wealthy given the prices of their wines. But drive a bit further off, and there will be abandoned houses, scrapyards and places nobody seems to care about.

Piemonte is supposed to be one of the regions in Italy not yet totally infested by tourism, but having been there I doubt if this is applicable to regions of Alba and Asti. We stayed in a small B&B in Alba, with extremely friendly and nice owners, but we did not drive all the way to Asti, a much bigger town than Alba. Instead we chose the really small roads continuing south, and made a short stop in Acqui Terme, one of those many ancient Roman towns. In fact I wonder if there exists any spot anywhere in Italy that does not have its roots in – or on – old Roman ruins?

We continued south to Cervo, a tiny mediaeval (and undoubtedly also Roman) town, climbing on one of the hills above the Mediterranean. No roads, just small passages between the houses. Roof terraces to provide a view, a stunning baroque church and nice little restaurants and cafes hidden in the centre. There was a chamber music festival in Cervo when we where there, a shame we had not checked up on that before we decided to go. It would have been nice to listen to one of the concerts.

The coastline is packed with houses and towns, and going back we quickly abandoned all plans on driving along the coast. Even this time of the year when traffic is low it was slow going. So we took the motorway back to France.