Having written the previous text yesterday evening, including the comments about streets getting clean of snow much faster than in Finland, this is how it looked this morning in Gex! And in Geneva. And snow just keeps falling, making everything nice, soft and white. Very beautiful! The table at the EBU terrace speaks for itself.
We went back to Finland last weekend, and stayed Monday-Tuesday. It was nice to be back again and good to see friends and family. Everything was fine, normal, as before, and still also different in some ways. There are noticable changes in the landscape, new buildings popping up here and there, shops that did not exist before etc etc. As it should be I guess.
It snowed quite a lot, and I reflected over traffic in Helsinki compared to Geneva. With the kind of snowfall we had in Helsinki during those two days traffic here in Geneva would have been in total chaos, or possibly it would have stopped completely. In Helsinki nothing like this happens. Life just goes on. Everything continues, possibly a little slower than normally, and people drive a little more carefully than usually, but apart from that nothing much changes. Luckily, because otherwise countries up north, not only Finland, would have to put up a sign saying: Closed for winter.
Here in Geneva the cold – and the snow – has returned for the third time this winter. In Geneva the snow that covered everything when I came back on Wednesday morning has already melted again, but in Gex we still have snow on the ground. The big difference to Finland is that here the snow melts very quickly. No permafrost, the ground is basically warm, and as soon as the sun comes out it gets very warm in the air, and the snow just disappears. So in a way I understand the French who just shrug their shoulders and say why bother with the snow, it will disappear quickly. No winter tyres needed, no extra arrangements to cater for winter, just stay put and it will go away. However they do not seem to follow their own rules and stay indoors, but instead they do venture out on the roads in their cars with summer tyres, and just hope for the best. Which then leads to chaos. Well, I guess all we can do is try to survive!
Den franska vardagskulturen har många säregna drag. En del skrattar vi åt, medan andra väcker stor beundran. T.ex. upphör jag inte att fascineras av hur naturligt fransmännen tar hänsyn till andra människor. Det är väldigt angenämt för alla. Man känner sig sedd, delaktig och viktig. Vi är alla här tillsammans, och om kollektivet mår bra mår också individen bra.
I Raine Tiessalos färska rapport “Elämänlaadun supervalta, 19 eurooppalaista ratkaisua kulttuurin ja talouden pulmiin” som han har skrivit för EVA (www.eva.fi) får jag en förklaring.
Franska barn börjar som regel i förskola, école maternelle, redan som treåringar. Och redan där lär de sig att ta hänsyn till andra. De lär sig artighet, att hälsa, att se folk i ögonen och att säga tack. Det märks senare i livet. Det inverkar visserligen inte positivt på skolresultaten, men visst ger det livskvalitet. För här är artigheten inte påklistrad eller konstlad, utan väldigt naturlig. Vi märker det framförallt för att det kräver ständig uppmärksamhet att leva upp till den franska standarden. Det är värt ansträngningen.
En annan egenhet fransmännen har är att politken tränger in överallt. Häromlördagen mötte Afrika och jag två äldre män, åtföljda av två lösa hundar när vi var ute och gick. Eftersom Afrika är övertygad om att hon är boss tog jag ett stadigt tag i selen och frågade männen om deras hundar var tikar eller hanhundar. De är båda tikar, blev svaret, et très gentils. Jaha, bra, sa jag, och tog ett ännu stadigare grepp om Afrika, men denhär tiken är inte särskilt vänlig, och i synnerhet inte mot andra tikar. Aha, kom svaret blixtsnabbt, hon är alltså inte för äktenskap mellan homosexuella! Definitivt inte, konstaterade vi sen alla skrattande.
Min franska kollega Nathalie skrattade ihjäl sig när hon hörde historien. Så typiskt franskt! Just nu diskuteras det två saker i Frankrike: homoäktenskap och kriget i Mali. Alla har en åsikt, och diskussionen förs överallt. På hundpromenaden, på torget eller i butiken. Bara att välja. Och eftersom alla inte bara är artiga, utan dessutom väldigt prat- och debattglada uppstår det alltid livliga diskussioner.
O S M A F Frankenhaeuser 