Nästan sommar

Det blommar längs vägkanterna och gräset har vuxit sig högt. I dalen längs en av de små bäckarna som rinner ner från Luberon känns det redan nästan som sommar. Insekterna surrar och fåglarna kvittrar. I en inhägnad betar tre bruna kor och två hästar. De verkar samsas väl.

Här lever vi ett stilla och skyddat liv, och som jag konstaterat många gånger känns det ofta som om världens brus bara skulle bli till en lätt fläkt innan det bår oss. Vi noterar, men berörs inte. Oftast inte, i alla fall. Men branden i Notre Dame verkar beröra snart sagt alla fransmän. Macron har rätt när han säger att det är en nationell tragedi, och att hela Frankrike är drabbat.

6 veckor har gått snabbt, och nu är det alldeles just dags att åka norrut igen. Till följande vår. Det är inte dumt att få två efter varandra.

Här är allt just nu som bäst. Visserligen är nätterna fortfarande kalla, men under soliga dagar blir det varmt och skönt på eftermiddagarna. Så varmt att folk börjar gå i shorts i byn, i synnerhet turisterna. Vi har kommit på oss själva med att sitta på Gabys och kommentera fenomenet turister. Tala om att sätta näsan i vädret, vad månne vi själva är? Men miljön påverkar, så än så länge är det jeans som gäller.

Det står rök överallt, för här bränner man sitt trädgårdsavfall. Oliverna har klippts, och det blir mycket kruttorra grenar över. Och vinrankor, grenar, alltsammans åker i samma hög. Och så eld på bara, också om risken för skogsbrand alltid är enormt hög här, oberoende av om det just har regnat. Provence är soligt och vackert, men bristen på vatten är ett ständigt och ökande problem. Fast här har naturen vant sig. Man kan växa och klara sig varsomhelst tycks växterna säga, bara man är tillräckligt envis.