Att resa är att leva

Rubriken ”Att resa är att leva” är ett citat av H C Andersen. Det finns tusentals och åter tusentals citat om resande, och utökar man sökandet med substantiv – i synnerhet om man gör det på engelska – blir listan ännu längre.

Så varför reser vi? Jo för att det är detsamma som att leva, om vi får tro Hans Christian Andersen. Eller kanske för att vi skall lära oss nya saker? För att vi är nyfikna? För att vi har insett att resandet också hjälper oss att lära känna oss själva? Eller helt enkelt för att det är förfärligt roligt? Tycker en del, medan andra aldrig rör på sig.

Världen är en bok, och den som inte reser läser bara en enda sida enligt Augustinus. Augustinus levde på 300-talet AD, och då fanns det inte så många andra sätt att lära sig mera om världen än att resa själv. Idag kan vi resa hemma i våra vardagsrum, via böcker, TV, Internet. Vi måste inte flytta oss fysiskt till nya platser för att lära oss saker.

Fast det är kanske inte riktigt sant. Det finns så mycket det inte går att lära sig på något annat sätt än genom att flytta på sig. Men då gäller det att resa i meningen :lära sig nytt, annars händer ingenting. Och den sortens resande är inte alltid lätt, och inte alla gånger trevligt. Men det är intressant hur de lärdomar som kommer av att verkligen utsätta sig för en annan kultur och ett annat språk berikar. Och hur upplevelserna förändras och fördjupas.

När vi först kom till Luberon var allt nytt. Detta trots att vi redan hade bott några år i Frankrike, talade en rudimentär franska, klarade av att orientera oss i affärer och visste sådär på ett allmänt plan hur samhället fungerade. Men det fanns ju sådana mängder av nya saker att upptäcka och uppleva i Provence, nya människor att träffa och nya platser att se. Så de första gångerna här kändes det faktiskt mest som en enda upptäcktsresa. Vi var nog mera turister än resenärer då. Om skillnaden mellan turister och resenärer finns det också citat: Turister vet inte var de har varit, resenärer vet inte vart de är på väg. För det har ändå ingen betydelse, det är vägen, färden, resan som är det viktiga, inte målet. Varianter på den synpunkten finns det hur många som helst av.

Känslan av att vara på upptäcktsresa mattas av med tiden. Nu handlar det mera om att vi återvänder vi till en del av världen som vi börjar känna ganska bra. Franskan är bättre, vännerna fler och kontakten med dem annorlunda. Agnarna har börjat sållas från vetet. Det är lättare att avgöra vem vi verkligen gärna vill lära känna bättre och gärna vill umgårs med, och vem som kan får förbli bekant, men inte mera än det. Språkförbistringen och folks generellt sett öppna och positiva attityd till nykomlingar döljer en del i början. Så när upplevelsen fördjupas är följderna både positiva och negativa. Och man kan fråga sig om vi egentligen alls är på en resa mera? Egentligen inte, skulle jag säga. Vi bara förflyttar vårt liv från en del av Europa till en annan. Vilket gör att jag ofta har svårt att förklara vad vi gör här nere. Och inte riktigt vet vad jag skall svara när folk önskar mig ”bonne vacanc ser e”. Ibland ler jag bara och säger tack, ibland säger jag att vi strängt taget inte är på ledighet eftersom vi är pensionärer och lediga hela tiden. Och ibland försöker jag förklara hur jag egentligen ser på saken.

Samtidigt som allt är välbekant och hemtamt finns upptäckandet av det okända kvar, för man blir säkert aldrig riktigt fullärd när man bekantar sig med en ny kultur som vuxen. Längtan efter det okända är trots allt en av resandets många dimensioner. Och i nya kulturer finns det alltid små, subtila nyanser i den lokala koden som går en förbi. Jag pratade med en fransyska som har bott och arbetat i London i många år, i internationella organisationer och företag. Hon sa att hon aldrig lärde känna engelsmännen under sin tid i London, aldrig lärde sig att förstå koderna. För hon kom aldrig riktigt i kontakt med dem. Hon behövde inte dem för att hennes liv skulle fungera. Eller så försökte hon aldrig på riktigt.

En del av resandet handlar om att komma hem igen. Den som aldrig reser får aldrig upplevelsen av att återvända till det välkända, känslan av att kunna koderna, att inte ständigt behöva anstränga sig. Det är en lättnad, och en del av charmen med resandet. Och så dendär insikten att vi är så olika, och ändå så lika.