Denhär bilden är typisk för årets vinter – eller det vi hade hela februari istället för en ordentlig vinter. Grått, vått, isigt, råkallt och fuktigt, temperaturer på +/- 0. Vädret känns också som en symbol för det andliga klimatet.
De allra flesta av oss lever i mångkulturella samhällen. Eller, för att uttrycka det som kolumnisten Thomas L. Friedman i New York Times, i pluralistiska samhällen. Men. Han gör en skillnad mellan ett pluralistiskt samhälle och ett samhälle där pluralismen är ett värde. Det senare är ett samhälle som också är genuint tolerant. Medan det föregående “only can be governed by an iron fist.” Vad USA i grunden är, säger han, är ett pluralistiskt samhälle som också har en fungerande pluralism. Två gånger har dettta samhälle röstat fram en svart president vars farfar var muslim, och till yttermera visso, en president som valdes istället för en kvinna. I vilket annat samhälle gör man det, frågar han, och plockar fram det motto som driver USA – E Pluribum Unum – Out of Many, One. Ett tänkvärt motto. Och det är sant att det värde han lyfter fram finns i det amerikanska samhället. Fast i ljuset av den pågående presidentvalskampanjen kan man dock fråga sig om USA idag är berett att leva upp till sitt motto? Nu, eller i en framtid med en republikansk president?
Nånstans har jag läst att bara 13% av alla länder har en befolkning som består av en och samma grupp människor. I alla andra länder finns det kulturella, språkliga, religiösa etc. blandningar av olika slag. Vi skulle alltså kunna dra den slutsatsen att de allra flesta av oss lever i pluralistiska samhällen. Men lever vi i enlighet med pluralismen? Iett sådant samhälle borde vi inte ha problem med värden som tolerans, eller med yttrandefriheten. Men just nu är vi visst alla i samma båt som USA.
I en intervju i Helsingin Sanomat i slutet av januari påpekar Finska Pen klubbens ordförande Sirpa Kähkönen att man inte kan använda yttrandefrihet som ett carte blanche för att ösa ur sig vilka hotelser som helst. Hat i sig är inte farligt, säger hon, men att publicera sitt hat är ingen mänsklig rättighet. Detsamma säger den långa rad av chefredaktörer som nyligen gått ut med en skrivelse till försvar för de journalister som utsätts för hatbrev, hotelser och invektiv.
“Diskussionsklimatet i Finland har snabbt förändrats,” skriver chefredaktörerna. “Speciellt i sociala medier har det blivit vanligt att kränka, nedvärdera, svartmåla och direkt ljuga. Sådana som själva kallar sig för medier förgiftar samhällsdebatten och atmosfären i samhället genom att medvetet vilseleda allmänheten med falsk information. …..Vi stöder enskilda journalister som på grund av sitt jobb utsätts för förtalskampanjer. Vi godkänner inte att journalister tystas genom påtryckning.”
Går det så långt att journalister tystnar blir det allvarligt. Ännu allvarligare än det redan är, eftersom många redan länge har vittnat om hur forskarna tystnar. Och jag förstår dem. Vem vill i längden utsättas för de kampanjer som idag uppenbarligen blir allt vanligare. Det är otäckt, det är skrämmande och obehagligt. Trots att jag tror att de flesta vet att det är just iscensatta kampanjer, trollning som ofta kan spåras till Ryssland, och att den grupp som ligger bakom inte är stor ändrar det inte på känslan av obehag.
Samtidigt gäller det att komma ihåg att vägen till Auschwitz var kantad av människor som ingenting sade. Så är det fortfarande. Om vi låter oss tystas, om vi inte vågar stå upp och säga ifrån, då går det riktigt illa. Och som motvikt kan det vara bra att emellanåt serveras fakta och att försöka sätta det som pågår i proportion. Här är ett exempel från DN på ledarplats 18.2.2016:
“En undersökning 2011 av nättidningen Feministiskt perspektiv och den i sig mycket kontroversiella vänsterorganisationen Researchgruppen, gav ett överraskande resultat. Antalet som deltog i hatkampanjer på nätet var betydligt mindre än man kunnat anta: Det handlade om 200–300 som hade olika alias och förekom överallt där det hatades mot feminister”, sade Anna-Klara Bratt, chefredaktör på Feministiskt perspektiv, till sajten kit.se.
En undersökning av SVT Debatts sajt visade att 96 personer där hade skrivit 200 000 inlägg.
Det är så den hatande miljön fungerar. Ett litet antal människor uppmuntrar varandra, anammar varandras ämnen och språkbruk och skapar illusionen att de är betydligt fler och mäktigare än i verkligheten.Dessa förvirrade, ömsesidigt ryggdunkande få har tillåtits att bli en extremt oproportionerlig maktfaktor i svensk debatt.”
Svensk debatt eller finsk debatt, mönstret är detsamma. Jag håller med Juha Itkonen i en kolumn i HBL.
“Världen har krympt. Vi är allt hårdare sammanlänkade med varandra. Det orsakar problem, men lösningen kan inte vara en återgång till nationalism. Det harvi testat och det fungerar inte. Följderna är förtvining, konflikter och slutligen krig. Jag tackar ja till ett världsmedborgarpass.
Först efteråt började jag fundera på hur radikalt ett sådant här budskap faktiskt är år 2016. Världsmedborgarskap är inte på modet. På olika håll i världen tror folk tvärtom förvånansvärt ihärdigt på att tanken på ett världsmedborgarskap har skuffat in oss iden ångest vi uppnebarligen för tillfället befinner oss i.”
Jo, mycket känns ångestfyllt. Jo, det kräver kanske t.o.m. oproportionerligt mycket civilkurage att stå amot attacker som blir personliga. Men utan tanken på ett världsmedborgarskap, utan tanken på humanismen som livshållning, utan solidaritet och medmänskliget skulle det vara mycket värre.
“Et pluribus unum”
O S M A F Frankenhaeuser 