Lippizzaners

De södra delarna av Luberon ståtar med en hel del. Till min förvåning också med Frankrikes största stuteri för lippizaners. 

Stallet heter Lippizan Philip, Elevage de Chevaux Lippizans, och ligger i La Roque d’Antheron norr om Aix-en-Provence, inte alls långt från det ställe där vi nu vistas. Stallet grundades 1982 av två bröder, Gèrard och Christian Philip,  och så småningom har den enas son Guillaume också engagerat sig i verksamheten. De har lärt sig mera om uppfödning, och jobbar hårt på att föda upp fina Lippizaners och också på att utveckla rasen. De får erkänsla av de största experterna på området, “l’élevage est de belle qualité”, säger Andreas Hausberger,  nuvarande chefen för spanska ridskolan i Wien. Dom har c. 120 hästar för tillfället på Lippizan Philip, ett trettiotal är till salu, till priser som åtminstone jag tycker var helt facila. 

  
Mannen som tog oss dit heter Gèrard Lieberherr. På bilden med sin valack Pegas, en otroligt vacker häst.

  Gèrard är schweizare – av den sorten som inte klarar av att bo i Schweiz – pensionerad och sedan 6 år tillbaka bosatt strax öster om Cucuron. Vilket han är supernöjd med. Han är också djupt involverad i att utveckla världens Lippizaners, via det internationella förbundet. Det finns litet mera än 10.000 renrasiga (wikipedia säger 11.000) lippizaners i världen, vilket de facto inte är särskilt mycket. Gèrard berättade att det inte är så lätt att hitta och registrera alla, att samarbetet med de östeuropeiska länderna kan vara knepigt ibland, och att det många stall som också sysslar med uppfödning är väldigt små. Lippizan Philip är en stor uppfödare, också i världsperspektiv. Namnet lippizaner kommer från den lilla slovenska byn Lipica, där det också fortfarande föds upp lippizaners.

Och vad är som gör dem så speciella? Tja, spanska ridskolan förstås. Den som har sett en uppvisning glömmer den inte i första taget. Dom föds mörka, svarta eller gråa, och blir vita när dom växer upp. Den tid det tar för dem att ömsa färg varierar mycket. Det finns också bruna lippizaners (det visste jag inte) och en del förblir bruna hela livet. De utvecklas långsamt, de är kloka, vänliga och trofasta. Och de är väldigt inställda på att jobba och samarbeta. Det sägs ju att hästar aldrig glömmer, och det är speciellt sant när det gäller lippizaners påstår Gèrard. 

Och i dethär stallet lever ston och föl precis som på Muhu. Dom får gå tillsammans ute och beta, och dom är precis lika vänliga som Tihuses hästar. När vi hade stått en stund ute på ängen kom dom fram och hälsade och ville bli krafsade.