Le Luberon

“Le paradis des gourmands et des randonneurs” säger Le Journal du Luberon om trakten. Absolut. Tidningen har helt rätt. Stora delar av Luberon, både norr och söder om bergskedjan är en naturpark. Vilket inte betyder att det inte byggs eller att folk inte bor inom ramen för parken, men det blir inte överbebyggt. Så det finns fortfarande mängder med natur och också naturstigar att vandra. Frida, Kotten, Africa och jag försökte oss på det förra veckan, helt random, medan Oskar och Filip provade på den lokala golfbanan. Vi körde helt enkelt upp mot Bonnieux från Lourmarin, och så stannade vi vid en sidoväg strax före toppen. Vi började gå längs vägen, som sedan slutade i en naturstig, som vi fortsatte längs, ända tills vi kom in i någons stora, välskötta olivodling. Där vände vi efter ett snabbt mellanmål. Stigen var inte utmärkt på något sätt, men det fanns flera sidospår man kunde ta, och nånstans mitt på hittade vi en skylt som vänligt meddelade att nästan all mark i Luberon är privat, men att ägarna inte har nånting emot att folk vandrar. Bara man beter sig hyfsat och inte förstör naturen. Och håller sig till stigarna. 

Och gourmetdelen? Våra två närmaste små byar har varsin Michelinkrog, enstjärniga båda, sådär till att börja med. Den ena har vi redan hunnit prova på, den andra återstår. Och då behöver vi inte röra oss mer än 3-4 km hemifrån. Och sen finns  det ju alla andra restauranger att prova på. Och all mat man kan köpa, för attinte tala om vinerna. Dom kräver en alldeles skild mässa. Tryffelsäsongen börjar olyckligtvis inte ännu, men det finns frukt och grönsaker i överflöd på alla torg och i alla butiker. Speciellt norra delen av Vaucluse är berömt för sina frukter och grönsaker. De bästa jordgubbarna kommer från Carpentras, de enda meloner man egentligen kan äta från Cavaillon, etc etc. Och utöver de vanliga torgen och marknaderna finns det också torg där lokala producenter säljer direkt. Dom är egentligen bäst. Där får man också gott bröd, om man orkar köa dvs. Jag försökte inte ens igår i Lourmarin, eftersom längden på kön indikerade en väntetid på minst en halvtimme. Inte har dom det lätt här i Frankrike med såna brödköer! Fast orsaken är ju förstås inte den man vanligtvis förstår med brödkö. Här är det kvalitet som gäller, och folk står gladeligen i hur långa köer som helst för att få det bröd dom vill ha. Medan bageriet 20 m bort är helt tomt. 

Hursomhelst, här lever man gott och relativt billigt, trots att trakten är så populär som den är bland utlänningar. Nu är det redan off season, men fortfarande är det folk från alla delar av världen i de populäraste turistmålen. Som t.ex. i Roussillion, den röda staden, som vi besökte igår. Marken runtomkring ger okra, gul, brun och röd, i alla olika nyanser, och trots att det inte mera är den industri det var på 1800 talet ger okran fortfarande inkomster i mindre skala. Inte minst genom turismen. Och visst var de färggranna klipporna sevärda, liksom också staden.