Höst i Sydeuropa

Expedition “tillbringa hösten i Sydeuropa” inleddes 30.9 när vi körde ombord på Finnstar på väg mot Travemunde. Riktning söderut, till ett hus vi hyrt i närheten av Cucuron, c. 40 km norr om Aix-en-Provence.

Vad skall vi säga att vi är? Klimatflyktingar? Ansvarslösa pensionärer som flyr eländet i Finland och gör precis vad vi vill? Eller? Som goda protestanter – trots att ingendera hör till kyrkan – borde vi naturligtvis ha superdåligt samvete för att vi nu helt enkelt tänker leva. Gott, sådär lagom, allt medan vi sysslar med vad vi gillar att göra. Som en av mina goda vänner sa: say no to all those things you have said yes to because of your job, and yes to all those things you have said no to because of your job. Så nu tänker vi göra just det- resa, se och uppleva nya saker, lära oss nytt, lära oss språk,umgås med vänner, ägna tid åt familj och släkt och, framförallt, ha tillräckligt med tid för att låta upplevelser sjunka in. Och så litet annat också som jag kan återkomma till. 

Om det finns nånting jag saknade under den mest hektiska jobbperioden var det just dethär. Att ha tid att bara sitta ner och uppleva. Jo, jag vet, vem hindrade mig. Mest av allt säkert jag själv, som alltid har haft en känsla av att det är bråttom nånstans (som väldigt nybliven pensionär är jag ännu inte kvitt den känslan) men tidsbristen var, och är, också en realitet i arbetslivet. Det finns en ständig tidspress, vad folk än försöker säga om attden är inbillad. Jag läser en bok om kulturskillnader i världen, en av dem är tidsuppfattningen. Intressant är detatt reflektera över om vi med en lineär tidsuppfattning verkligen är effektivare än dom som inte uppfattar tiden så? Vårt sätt attse är ju definitivt intedet allena saligbringande.

På motorvägen strax söder om Hamburg är det fortfarande morgondimma. Men solen bryter snart igenom. Vi passerade Hamburg helt utan stau, märkligt? Det är ju alltid stau på de tyska motorvägarna, nicht wahr? Men det kommer nog nån stau senare. 

Radion pratar om flyktingkrisen i Europa ( jag skulle rekommendera alla att bekanta sig med vad Hans Rosling säger om ämnet) och om den senaste skolskjutningen i USA. 10 döda, och en något uppgiven Obama konstaterar att dethär den femtonde skoldödsskjutningen under hans 7 år som president. Det har gått rutin i dethär, dundrar han, och rutin i mina presskonsferenser och kommentarer. Hur har vi hamnat här? Är det faktiskt fortfarande någon som på allvar kan påstå att fler vapen ger ökad säkerhet? 

Kring Frankfurt kom de första köerna. Det var väl det vi tänkte. Tyska motorvägar utan stau, finns det? Mycket värre köer norrut dock, och det gällde hela vägen. Redan vid första stoppet för en snabblunch på en av Tysklands Autohofs var det märkbart varmare än morgonens +7 grader, och kring Karlsruhe hade utetemperaturen gått upp till +21. 

Vid halv femsnåret körde vi in i Frankrike – enfin, La France! Och så letade vi oss längs småvägar fram till Colmar. Minst lika pittoreskt som de småbyar vi tittade på i somras. Och så avslutade vi dagen med den första ordentliga franska middagen, med ett lokalt pinot noir vin. Gott.

  

Från Colmar gjorde vi ett snabbt hopp till Versoix via Zurich. Det kändes nästan som ingenting att göra två så korta körsträckor. Dessutom är det betydligt behagligare att köra längs de franska och schweiziska motorvägarna än på tyska autobahn. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt,  tyskarna borde absolutsätta ett övre tak för farten på motorvägarna. Frågan är om dom klarar av att driva igenom nånting sånt, för det tycks ju vara minst lika mycket av en helig ko att få  ha fri hastighet på autobahn som det är att få ha ett vapen i USA. Trots att riskerna med fri hastighet är uppenbara, som jag ser det. Det blir gummiband, folk blir frusterade, och det är enormt svårt att bedöma vilken hastighet dom lågtflygande Audi, BMW och Mercedes (företrädesvis) bilarna som närmar sig bakifrån verkligen har. Oftast c. 200 km/h. Och vad vinner dom på det? Mycket litet, för stora delar av motorvägen har ändå hastighetsbegränsning. Pga vägarbeten, eller anslutningar, eller branta backar, eller farliga kurvor, eller annars bara. So what’s the point? Man fragt sich?

Strax efter fyra söndagen den 4 oktober är vi äntligen framme.

  
Huset är superfint, lagom stort, trevligt inrett, läget är perfekt och just lagom. Här kommer vi att trivas. Africa gillade platsen direkt, och har redan funnit  sig tillrätta. Filip har åkt till Nice för att hämta Oskar och Frida och Morgan – något försenade, troligen pga gårdagens storm och regn, som har lett till översvämningar i trakten kring Cannes och Nice, 16 döda, många skadade, vägar stängda, bilarslängda omkring litet hursomhelst. Så få se hur det går att både åka dit och komma därifrån?