Varm höst

Denhär hösten har varit en av de varmaste sedan mätningarna började, enligt en artikel i Tribune de Geneve nyligen. Däremot var sommaren här lika uslig som i resten av Mellaneuropa? När vi kom tillbaka fårn semestern i början av augusti, brunbrända och avslappnade, tittade folk med illa dold avsmak på oss och undrade var vi hade firat semester. I Finland? Jojo, det var ju norrut man borde ha åkt i år, har vi förstått. Lucky you. Här i Geneve har det bara regnat. Och regnat. Och sen regnat litet igen, och varit kallt.
Som en liten kompensation drabbades vi av en alldeles angenäm indiansommar flera gånger under hösten. Sisådär 14-15 grader på nätterna, och upp till 25 på dagarna var det t.ex i oktober. Det kan behövas, för dom dystra uppsynerna när vi kom hit igen efter all underbar värme i Finland var bara alltför välbekanta – just sådär brukar vi också se ut i nyllet hemma när vi tycker att sommaren har svikit oss big time.
Africa och jag har utnyttjat höstens veckoslut till att utforska nya vandringsvägar. Och blivit påminda om dethär märkliga franska fenomenet – en alldeles fin vandringsväg, eller en väg i största allmänhet, tar plötsligt slut, mitt i allt. Det går absolut inte att skönja någon vettig orsak. Helt utan någon som helst förklaring tar vägen, eller stigen, bara slut. Ingen utsiktsplats, ingen plötslig bergvägg som hindrar fortsättningen, ingenting. Lyckligtvis visade det sig att en av de skogsvägar vi valt faktiskt fortsatte som en ibland hart när ogenomtränglig stig, men i alla fall. Så vi kom igenom till nånting som sen blev en alldeles fin väg igen, med bara smärre blessyrer (björnbärssnår!) och våta tassar (värre för mig än för Africa).