Kulturskillnader

Det är märkligt hur stereotypier och fördomar om olika kulturer tenderar att förstärkas ju mera man lär sig. Paradoxalt nog leder ökad förståelse också till ökad tolerans. Nå just så, c’est La France! säger vi numera ofta. Fast vi aktar oss för att säga det i närvaro av fransmän. Och trots att vi säger det så är vi ganska förtjusta i att bo i Frankrike.
Men nu till en del av fördomarna.
Ju längre söderut i Europa man kommer desto viktigare blir hierarkierna. En fransk chef, i synnerhet om han eller hon har titeln direktör är närmast att förlikna med Gud. Allvetande, har alltid rätt, dikterar och bestämmer. Oberoende av om det är rätt eller fel gör underlydande som chefen säger. Vilket givetvis ibland leder till att saker och ting går åt skogen. Och ur chefens synvinkel är nackdelen – och utmaningen – att det är otroligt svårt att få råd av de underlydande. Det går absolut inte att bara fråga, sådär som man kan göra i de nordiska länderna. Eller i Storbrittannien. Utan det gäller att använda sig av hel del list och mycket tålamod. Då kan det gå att komma ganska nära vad en underlydande expert egentligen tänker om saken, och därmed kan man försöka lista ut vad som borde göras.
Fransmän är också noga med formaliteter, och ett gott förslag som alla ställer sig bakom innehållsmässigt kan falla platt till marken pga ett formfel. Där får fransmännen ofta medhåll av t.ex sina italienska systrar och bröder.
Form är också viktigt när det gäller hur seminarier, möten och konferenser ordnas. Inledningar och tal följer noga föreskrivna regler, och talare måste följa en rangordning. Artighet är ett måste, och det går bra att breda på ganska ordentligt med smicker. Också om alla vet att det man säger inte är helt sant är det den goda avsikten som räknas.
Men annars är italienare och spanjorer nödvändigtvis inte alls likadana som fransmännen, trots det gemensamma latinska påbrået. Måna om sin värdighet är de alla, och chefer från alla dehär länderna har alla samma tendens att totalt ignorera dem som inte är på samma nivå som de. I synnerhet gäller detta kvinnor. Det är en nyttig läxa att råka ut för sådant beteende själv. Då lär man sig åtminstone hur man abslolut INTE skall göra.
Och andra länder då?
Tyskar har en tendens att vara väldigt, ja, tyska. Hur det nu kan komma sig? Petiga med detaljer, noga med att saker skall vara på ett visst, gärna tyskt sätt, väldigt om sig och kring sig. Men visst, det finns ju tyskar och tyskar. Bayrare har mycket mindre gemensamt med nordtyskar än vad de har med andra folk i deras närhet. Det svårt att komma ifrån den gamla regeln om att livet är lättsammare ju längre söderut i Europa man kommer.
Hursomhelst, livet i Centraleuropa är väldigt lärorikt på många olika sätt, och en sak är säker – uppskattningen för Norden och Finland ökar!