Min nya skog är annorlunda än min gamla. Och ändå är den väldigt lika. Den fyller samma grundbehov, dvs den fungerar allmänt avstressande. Det finns inga problem eller besvärligheter som är så stora eller svåra att de inte skulle försvinna under en skogspromenad.
Jag läste nyligen ett kåseri i Hesari, där en av tidnngens egna journalister filosoferade över sitt val av bostad. Ett av de viktigaste kriterierna för henne var nämligen att det fanns en lagom stor skogsdunge i närheten som hon kunde använda för att koppla av. Just det, tänkte jag när jag läste hennes text, just sådär gör jag också. Jag sätter kopplet på Africa och så går vi ut i skogen. Africa är lyckligtvis aldrig nödbedd. Det spelar absolut ingen roll om det regnar eller snöar, och att hon just har kommit in har heller ingen betydelse.
Här börjar skogen några hundra meter från huset upp mot Jurabergen. Det är blandskog, mycket olika slags lövträd, bok, ek, lind, alm och en massa olika slags sälg. Björk finns det också, och hassel. Och givetvis också barrträd, mera gran än tall.
Såhär i april ligger det ännu kvar snö uppe på toppen av Jurabergen, och eftersom våren är minst tre veckor försenad i år har löven ännu inte spruckit ut. Men mossan är grön året om och den finns överallt, likaså murgröna och andra klätterväxter som täcker trädstammar och bildar en stor del av undervegetationen. Denhär skogen har ett annat trevligt drag som Kulloskogen saknar, rinnande vatten. Det finns massor med bergsbäckar, och många av dem har vatten året om pga de många källsprången. Brusande eller rinnande vatten är ett mycket angenämt ljud. Just nu blandas de med fågelkvittret, till både Africas och min förtjusning. Och snart kommer också den övriga blomsterprakten, utöver primulor, vitsippor och violer, som redan har slagit ut överallt.
O S M A F Frankenhaeuser 