Påväg ner mot Italien på arkitektonisk workshop gjorde jag en längre (ca. 2 veckor) mellanlandning i Gex. Från ett vårigt och ljusgrönt Helsingfors till ett blomstrande mellaneuropa med blommande vallmor vid vägrenen, djupgrön grönska och en perfekt temperatur på 25,5 grader. Visserligen var det inte riktigt så varmt alla dagar, i varje fall inte när det blåste moln över bergen och regnet smattrade på taket, men tillräckligt många dagar för att kunna lapa sol på terrassen och få lite färg på näsan i varje fall.
Sommaren (?) till ära har Gex klätt sig i färggranna vimplar på alla gator i centrum, dessutom finns det blomsterprakt överallt som byts ut med jämna mellanrum av stadens flitiga arbetare. Frågan som slår en är hur många kommunalt anställda den lilla staden kan tänkas ha, allt är nämligen väldigt prydligt och omskött. Endast parkeringsövervakningen verkar skötas lite sådär – till lokalinvånarnas fördel förstås.
Jurabergen är nu så gott som snölösa, några vita fläckar ligger kvar högst upp, vilket vi lärde oss när vi vandrade upp till den högsta toppen i närheten, Colomby de Gex (1688 m). I jämförelse med alperna – isynnerhet Mont Blanc – vid horisonten är jurabergena förstås bara små kullar, men utsikten över Geneve-sjön är fantastisk och ängarna högst uppe väldigt vackra.
Trots att naturreservatet i Jurabergen är stort och stigarna som kringlar sig upp för bergen är otaliga så märks det att man ändå befinner sig mitt i Europa. Uppe på berget var vi nämligen inte alls ensamma, isynnerhet inte en lördag eftermiddag. På vägen upp och ner mötte vi på mera eller mindre trötta vandrare, en hel del cyklister och i skogen prasslade alla möjliga djur och fåglar. Högst uppe på kanten kunde vi se stenbockar beta. När vi kom flåsande upp till toppen såg det först ut som om vi skulle ha den för oss själva, men nej, där låg flera vandrare i gräset som beundrade utsikten och dessutom en glidflygare som for iväg med ett au revoir! och ett tjohooooo. Inte ett dåligt ställe att idka glidflygning på, kanske nånting att lägga bakom örat för framtida besök.
Det här med friluftsliv verkar vara viktigt och ännu viktigare för t.ex. de franska cyklisterna eller bergsvandrarna är så kallad “välineurheilu”. Man skall vara utrustad till tänderna, gärna med senaste nytt. Även om det bara gäller att gå ett par timmar upp från bilen (som står parkerad halvvägs upp på bergssluttningen) till bergsryggen och tillbaka, för att sen hinna hem före lunch. Vi gjorde lite narr av dem i smyg på vägen upp, fast när vi kom till de brantaste partierna skulle jag iofs inte ha haft något alls emot en vandringsstav. Man ser också både en och annan garvad cyklist vars färggranna cyklingskläder är ordentligt slitna och det krävs nog en hel del kraft för att orka upp för de här krokiga vägarna, så man må unna dem deras utrustning.
När man ser den här trakten så här frodig och vacker, med bergen som kantar horisonten och den turkosblåa sjön i mitten, är det inte alls svårt att förstås varför man nån gång i tiden velat slå sig ner här. Vilket de gamla borgarna och medeltida städerna kring sjön, vissa med anor ända från romartiden, vittnar om. Och med alla expats som bosatt sig i Geneve och på båda sidorna av gränsen är atmosfären tolerant och avslappnad mot utlänningar, fast man nog helst skall lära sig sin franska för att allt skall fungera smärtfritt. Det är ju ändå Frankrike vi talar om.
O S M A F Frankenhaeuser 